Becks

För snart 2 månader sen välkomnade vi vår son Liam på Södersjukhuset. Här kommer min förlossningsberättelse. 

 

Efter besked om att bebisen låg i sätesbjudning blev vi erbjuden att göra ett vändningsförsök och efter en omtumlande vecka med vändningsförsöket som inte gick så bra ( doktorn försökte 4 ggr under de korta minutrarna, bebis ville verkligen inte göra kullerbyta) fick vi en tid för planerad kejsarsnitt. 

Jag minns att allting kändes så overkligt, jag var så himla taggad att föda vaginal. Inte för att jag så gärna ville gå igenom förlossningen utan mest för att det är trots allt en bukoperation och jag var rädd för komplikationerna med läkning, nålar mm. Det var inget vi kunde göra åt, vi läste på och jag pratade med kompisar som hade genomgått samma procesdur. Vilket mer eller mindre är väldigt vanligt nu för tiden....bara inom min vänskapskrets känner jag 4 av 7 som har födds sina barn med kejsarsnitt under förgående år. 

Tidigt på morgonen den 21 januari var vi beredda, bb-väskan var länge packad. Jag minns att jag väntade i sista minuten med att dricka mina 2 dl vätska, för hur annars skulle jag kunna stå ut med hungern. Man fick varken äta eller dricka på väldigt länge. Jag lugnade nerverna genom att spela Tetris på playstation hehehe. :)

Strax innan kl.8.00 kom Alex och Lisan och hämtade oss, alldeles för tidigt för vi skulle vara i sjukhuset kl.9.00 så de fick komma upp till oss. Tillslut bestämde vi att vi skulle vara där i tid, kom till sjukhuset kl.8.30.

Vi fick ett rum där vi kunde vänta, jag och Fredrik fick byta om. Fredrik fick någon form av operationskläder och jag fick en sexig vit rock med såna nätstrumpor. Efter lååååång väntan fick vi tillslut kl.10:40 gå ned till operationssalen. Då hade jag fått bedövningsalva på alla ställen som de skulle sätta nålarna och vi fick träffa kirurgen som ännu engång kontrollerade att bebisen verkligen låg i sätes. Jag kände mig lugn för vår barnmorska var så extrem trygg och informativ. Inne i operationssalen var personalen jätteglada, gulliga och avslappnade. Det märktes verkligen att de var vana vid detta så jag var inte alls orolig. Men jag minns att jag var lite nojig att bedövningen inte hade kickat igång men hon nöp mig verkligen med en vass tång sa Fredrik i efterhand hehe. Det tog inte många minuter förrän bebisen var ute....det kändes såååå overklig, jag var lite nervös över hur jag skulle ta detta när vi "åkte in för att föda barn på en bestämd tid". Men när jag hörde bebisens skrik släppte alla känslorna, tårarna sprutade och jag skrattade för han lät och skrek så högt! Personalen sa, oj..vilken arg bebis haha, hela rummet fylldes med glädjerop. Vår barnmorska visade upp bebisen som hade det finaste hyn, alldeles rosa och sedan visade hon snoppen för att verkligen bekräfta att det var en pojke för jag ville veta haha. 

Allting flöt på de kommande timmarna och visst var det jobbigt och smärtsam när bedövningen släppte. Samtidigt hade jag fått det finaste som finns, mitt barn...vårt lilla mirakel som var alldeles ljuvlig, frisk och underbar! <3

Nu skulle vi börja vårt nya liv med lillen MEN eftervården blev inte alls som jag hade väntat mig. Jag fick ingen lätt start i moderskapet....jag tror i efterhand att lyckan fick mig att vara så tappert och klarade av smärtan, för jag hade ONT överallt i kroppen....

För att göra en lång historia kort drabbade jag av streptokocker i livmodern vilket orsakade att jag fick en infektion i kroppen. Detta medförde att jag fick feberfrossa/hög feber (runt 39 - 40 grader) som vi först trodde berodde på mjölkstockning (jag hade gigantiska svullna bröst när mjölken rann till, fy det gjorde hemskt ont!) och ett snitt som aldrig ville läka. Efter x-antal gånger i vårdcentral, akuten fick jag öppna snittet igen och sedan inlagt på sjukhus med antibiotika direkt i blodet. Än idag 8 veckor efteråt känner jag fortfarande av smärta vid snittet men nu kan jag iallafall röra mig fritt, nysa, hosta och skratta utan att det gör ont. Nu hade jag väldigt otur......

 

Idag känns allt så avlägsen, här sitter jag och skriver och Liam ligger bredvid och sover. Helt otroligt vilken resa! 

Jag fick en bok från min fina vän Peipei som heter "Så överlever du ditt första år som mamma" där hittar jag en lista som stämmer så bra (en del då jag genomförde kejsarsnitt) hehe. 

 

Topp 10 Barnafödandets tio största chocker

 

10. Att man blev så himla stor under graviditeten.

9. Att man fortfarande är så fet när man lämnar sjukhuset.

8. Att förlossningen och eftervård är så kladdig.

7. Att man är så rädd för att någonsin behöva tömma tarmen igen under den här livstiden. 

6. Att man ser så plufsig ut i ansiktet på videofilmer och foton från sjukhuset. (haha jaaa, jag var extremt vattenfylld)

5. Att man är övertygad om att man aldrig kommer att ilja ha sex igen.

4. Att sjukhuset är så oansvarigt att det lämnar ut en så underbar bebis till en människa som bytte blöja för första gången i går. 

3. Att det är så komplicerat att amma.

2. Att man redan är så hängiven och underkuvad bebisen.

1. Att ingen någonsin har berättat hur ont det EGENTLIGEN gör att födda barn. 

 

Stor som ett hus, slangar och nålar, sexiga knästrumpor, stolt pappa klipper navelstängeln och lilla lilla fina Liam.<3